Möt skribenten Monica Påhlsson

I intervjuserien Möt skribenten får vi med deras egna ord veta hur det var att skriva boken ”Att ge upp har inte övervägts” och vad de ser som nästa steg.

Här möter vi Monica Påhlsson.

1. Vad var din ingång till att medverka till arbetet i Göteborgskvinnor i rörelse/r?

Eftersom jag har arbetat med kvinnosaken/jämställdhet mellan kvinnor och män i Göteborg  – och i hela Sverige – sedan början av 1970-talet kom gänget som startade Göteborgskvinnor i rörelse/r att tänka på mig. Ringde.

Självklart blev jag intresserad och entusiastisk. Plötsligt var jag en i projektgruppen. Min bakgrund i detta sammanhang är som ordförande i Fredrika Bremerförbundets göteborgskrets och som förbundsordförande när 100-årsjubileet firades 1984, som också innebar att vara delaktig i nästan allt som hände då i arbetet för jämställdhet.

2. Hur var det att skriva berättelsen om göteborgskvinnornas arbete? Var det något som förvånade dig?

Kerstin Keen blev ansvarig för vår första bok ”Så här kan vi inte ha det!” och inspirerade fem kvinnoorganisationer i Göteborg att skriva sin historia. Då föll det naturligt på min lott att skriva om Fredrika Bremerförbundets göteborgskrets, som nyss hade återuppstått.

Det mest förvånande i det sammanhanget var föreningen Vita Bandet, som de flesta av oss inte visste något om. Det andra som var förvånande var att en handfull kvinnor i början av 1900-talet drev igång ett antal kvinnoorganisationer och var medlemmar i varandras organisationer och några till och med mycket tidigt blev politiskt verksamma. Med Anette Karlsson som redaktör för boken blev den tilltalande, tryckt och framme i Göteborg dagen före Bok& Biblioteksmässan 2019. Den har sålt i 800 ex.

3. Om vi ser boken ”Att ge upp har inte övervägts” som ett avstamp inför framtiden, vad är din önskan om vad det avstampet skulle kunna innebära?

ATT GE UPP HAR INTE ÖVERVÄGTS är en titel som kan sättas på många av våra förmödrar och möjligen också på den löst sammanhållna gruppen Göteborgskvinnor i rörelse/r.

Kan vår insats medverka till att fler kvinnor och män, nya och gamla kvinnoorganisationer tar ny fart och sätter upp farten i det jämställdhetsarbete som är långt ifrån avslutat vore det ju helt underbart. 

När vi nu har överlämnat boken till Göteborgs stad, som fyller 400 år, under den fana Göteborgs kvinnor överlämnade vid stadens 300-årsjubileum. Vill jag gärna påminna om den demonstration vi genomförde 2 juni 2018 – på dagen efter att den enda demonstrationen i Sverige gick i Göteborg 2 juni 1918. Se kvinnifestation på Vimeo.

Parollerna var nästan desamma som för 100 år sedan!

Tack Monica!

Möt skribenten Kerstin Lindahl

I intervjuserien Möt skribenten får vi med deras egna ord veta hur det var att skriva boken ”Att ge upp har inte övervägts” och vad de ser som nästa steg.

Här möter vi Kerstin Lindahl.

1. Vad var din ingång till att medverka till arbetet i Göteborgskvinnor i rörelse/r?

Det föll sej naturligt för mej att skriva om SKTF kvinnornas verksamhet vid  Energiverken i Göteborg under 70 och 80-talen.

Jag var då själv anställd på kartverket och medlem i  facket. 

2. Hur var det att skriva berättelsen om göteborgskvinnornas arbete? Var det något som förvånade dig?

Det var imponerande att se hur många som engagerade sej i arbetsgrupperna och studiecirklarna. Hur de tog ansvar och växte. Det förvånade mej inte. 

Vi var arbetskamrater och deras förmågor var ingen hemlighet för mej. Deras historia är värd att berättas. Jag är glad att jag fick chansen.

3. Om vi ser boken ”Att ge upp har inte övervägts” som ett avstamp inför framtiden, vad är din önskan om vad det avstampet skulle kunna innebära?

Jag siar aldrig om framtiden. Den sköter sej själv.

Tack Kerstin!

Möt skribenten Ingela Eek

I intervjuserien Möt skribenten får vi med deras egna ord veta hur det var att skriva boken ”Att ge upp har inte övervägts” och vad de ser som nästa steg.

Här möter vi Ingela Eek.

1. Vad var din ingång till att medverka till arbetet i Göteborgskvinnor i rörelse/r?

Jag var och är Göteborgs-guide och stadsvandrare med inriktning på intressanta kvinnor i Göteborg. Jag gick med i en grupp på Kvinnofolkhögskolan med bland andra Lisbeth Stenberg och Birgitta Brown för att få idéer om fler kvinnor att vandra och berätta om. Året var 2014 tror jag.

När jag hörde att en demo för kvinnlig rösträtt hade hållits här i juni 1918, fick jag idén att upprepa detta 100 år efteråt. Mycket roligt och intressant! 

Vi sydde banderoller av gamla slipsar och blev cirka 300 som vandrade från Järntorget till Götaplatsen, med poliseskort! Sång och tal och mycket folk var det!

Jag deltog också i framträdande på Stadsbiblioteket året efter, för att fira hundraårsdagen av att rösträtten gick igenom.

2. Hur var det att skriva berättelsen om göteborgskvinnornas arbete? Var det något som förvånade dig?

Mitt blygsamma bidrag till boken är berättelsen om Frigga Carlberg. Jag har hållit många föredrag om henne, i Göteborg men även i Uddevalla.

Jag har annars inte varit aktiv i framställandet av boken. Är mycket imponerad av allt jobb som lagts ner, det blev ju en riktig ’bibel’ om kvinnorörelsen i Gbg. En bra förutsättning för framtiden!

3. Om vi ser boken ”Att ge upp har inte övervägts” som ett avstamp inför framtiden, vad är din önskan om vad det avstampet skulle kunna innebära?

Ett närliggande projekt pågår:

Vi är fem st som har jobbat med en Kvinnokarta över Göteborg och vi har skrivit om drygt 70 kvinnor. Tyvärr har vi inte lyckats få bidrag till detta ännu, men vi ger oss inte ! Vi tänker oss en behändig karta i pocketformat.

Vi är två som förbereder en vandring om Ingrid Segerstedt-Wiberg på FN-dagen 24 oktober. Då avtäcks en staty av Ingrid, ett lämpligt tillfälle att berätta mer om denna intressanta kvinna.

Tack Ingela!

Möt skribenten Gudrun TIBBE Tiberg

I intervjuserien Möt skribenten får vi med deras egna ord veta hur det var att skriva boken ”Att ge upp har inte övervägts” och vad de ser som nästa steg.

Här möter vi Gudrun TIBBE Tiberg.

1. Vad var din ingång till att medverka till arbetet i Göteborgskvinnor i rörelse/r?

Eftersom jag arbetat med jämställdhetsfrågor i Göteborgs stad sedan 1985 så var det helt givet. Feministiskt initiativ skulle nog inte ha blivit beskrivet om inte vi själva i partiet tagit tag i det.

2. Hur var det att skriva berättelsen om göteborgskvinnornas arbete? Var det något som förvånade dig?

Arbetet gjordes i samverkan mellan mig och Julia Bahner. Hon och jag ingick i den första gruppen politiker från Fi, som satt under den första mandatperiod Fi var representerat i Göteborgs stads kommunfullmäktige.

Det kändes inte förvånande att vi deltog med text till boken, utan helt rätt eftersom det var ett stort steg framåt för jämställdheten i Göteborgs stad när Fi kom in i fullmäktige. Samtidigt har vi varit upp till 28 politiker i olika nämnder och styrelser i staden under åren som följt. För närvarande är vi 23 aktiva politiker.

3. Om vi ser boken ”Att ge upp har inte övervägts” som ett avstamp inför framtiden, vad är din önskan om vad det avstampet skulle kunna innebära?

Ett fortsatt starkt feministiskt Göteborg. Det är framtiden för staden!

Tack TIBBE!

Möt skribenten Eva Zetterman

I intervjuserien Möt skribenten får vi med deras egna ord veta hur det var att skriva boken ”Att ge upp har inte övervägts” och vad de ser som nästa steg.

Här möter vi Eva Zetterman.

1. Vad var din ingång till att medverka till arbetet i Göteborgskvinnor i rörelse/r?

Min ingång till att medverka i projektet är min feministiska aktivism med att sprida kunskap och information om olika gruppers normöverskridande aktiviteter. 

2. Hur var det att skriva berättelsen om göteborgskvinnornas arbete? Var det något som förvånade dig?

Att medverka i projektet var spännande och inspirerande. Det som förvånade mig var hur otroligt drivande just bildkonstnärerna var för den feministiska rörelse som växte fram i Göteborg. Textutrymmet för antologin räckte enbart till att skriva om konstutställningarna.

Men bildkonstnärerna var även drivande i de aktiviteter som bedrevs i det offentliga gaturummet med protestaktioner, demonstrationer, etc, och för de mer slutna feministiska rum som växte fram, som Kvinnocentrum, Kvinnohuset, bokhandlar, bokcafeer, etc. 

Utställningen 10 göteborgskor på Göteborgs Konsthall.

Bilden från utställningen 10 göteborgskor som hölls på Konsthallen i Göteborg år 1987 är från ett besök hemma hos Barbro Andréen under mitt arbete med texten. I min text skriver jag om utställningen, men bilden är inte med i texten. 

3. Om vi ser boken ”Att ge upp har inte övervägts” som ett avstamp inför framtiden, vad är din önskan om vad det avstampet skulle kunna innebära?

Min önskan är en uppföljande antologi för att kunna skriva om bildkonstnärernas aktiviteter som utrymmet för antologin inte räckte till.  

Kanske även en uppföljning med bildkonstnärerna själva. Som en paneldebatt, seminarieserie, eller dylikt, där de själva kan berätta om hur de idag uppfattar sina aktiviteter på 70-talet, hur de uppfattar att deras aktiviteter ledde fram till olika resultat och fick effekter, samt hur de upplever var vi befinner oss i dag när det gäller feministisk aktivism. 

Tack Eva!

Möt skribenten Carina Ridenius

I intervjuserien Möt skribenten får vi med deras egna ord veta hur det var att skriva boken ”Att ge upp har inte övervägts” och vad de ser som nästa steg.

Här möter vi Carina Ridenius.

1. Vad var din ingång till att medverka till arbetet i Göteborgskvinnor i rörelse/r?

Min ingång till projektet var att när det precis startade, så var jag ordförande för Moderatkvinnorna i Göteborg. Men det var egentligen mitt intresse för historia som fick mig att nappa, när jag blev tillfrågad om att skriva. 

2. Hur var det att skriva berättelsen om göteborgskvinnornas arbete? Var det något som förvånade dig?

Det var ett roligt, men inte helt lätt skrivarbete. Vad som förvånade mig var hur svårt det var att hitta material till en början i Göteborg. Den organisation som jag skrev om, Moderatkvinnorna, har ju genomgått en enorm förvandling under bara de senaste 25 åren, från att vara en självständig organisation till att endast bli ett löst sammansatt nätverk. Och då ser man hur viktigt det är att arkivera material för framtiden, så att man får inblick i historien. 

Det mest intressanta var annars att komma till insikt om att partifärgen spelade en underordnad roll i vissa frågor i riksdagen, utan det var kvinnor, oavsett parti, som drev frågan om jämlikhet, t ex att kvinnor skulle kunna bli präster och att kvinnor, oavsett om de var gifta eller inte, skulle kunna arbeta utanför hemmet. 

3. Om vi ser boken ”Att ge upp har inte övervägts” som ett avstamp inför framtiden, vad är din önskan om vad det avstampet skulle kunna innebära?

Boken är ett avstamp för hur viktigt det är att vara enade, oavsett om man kommer från politiken, frivillig organisation eller annan organisation. Jämlikhetsfrågan behöver ständigt aktualiseras och farten bibehållas.

Att organisera sig i kvinnogrupper ger styrka, kraft och ökad synlighet.

Tack Carina!

Foto: Patricia Mellin

Möt skribenten Agneta Wirén

I intervjuserien Möt skribenten får vi med deras egna ord veta hur det var att skriva boken ”Att ge upp har inte övervägts” och vad de ser som nästa steg.

Här möter vi Agneta Wirén.

1. Vad var din ingång till att medverka till arbetet i Göteborgskvinnor i rörelse/r?

Det var Lisbeth som kom med förslaget för sex år sedan, och vi vände oss till ledningen för Kvinnofolkhögskolan för samverkan. Sedan dess har jag varit aktiv.

2. Hur var det att skriva berättelsen om göteborgskvinnornas arbete? Var det något som förvånade dig?

För mig var det redan kända fakta när jag skrev om Kvinnofolkhögskolan. Jag hade ju varit med själv från allra första början och också skrivit om skolan och berättat flera gånger. 

När jag skrev om Kvinnocentrums historia blev jag imponerad av det stora antal som varit aktiva, av den sjudande aktiviteten, påhittigheten och att så många kvinnor med olika bakgrund och olika uppfattningar ändå lyckades starta och hålla igång Kvinnohuset så många år. Det var solidaritet trots starka motsättningar! 

3. Om vi ser boken ”Att ge upp har inte övervägts” som ett avstamp inför framtiden, vad är din önskan om vad det avstampet skulle kunna innebära?

Jag vill att boken används för föreläsningsserier, studiecirklar och som lärobok i kvinnorörelsens historia inom olika organisationer och utbildningar i Göteborg. Inom Kvinnofolkhögskolans Stödförening planerar vi föreläsningar till hösten.

Jag önskar verkligen att en ny generation tar vid och fortsätter att agera på olika sätt, skriva, dokumentera, argumentera. Dels forska om grupper i under 1900-talet vi inte fick med, och dels om de grupper som funnits under 2000-talet. Jag skulle också vilja vara med om att ordna möten mellan generationer för att diskutera vilka problem som finns och hur de ska bearbetas. Jag tror de yngre generationerna har många egna idéer men att de behöver få inspiration och inges hopp om att det lönar sig att gå samman och kämpa.

Att ge upp ska absolut inte övervägas!

Tack Agneta!

Standaret Göteborgs kvinnor gav staden 1923

Nedan avsnitt ur boken: Göteborgs jubileum 1923. Högtidlighållandet av Göteborgs stads 300 årsminne och tilldragelser i samband med jubileumsutställningen av Karl Westin. Stockholm: Tisells tekniska förlag 1924.

Sedan stadsfullmäktiges ordförande Axel Carlander bestigit talarstolen, spelade musiken upp kröningsmarschen ur Profeten (av Giacomo Meyerbeer) och in tågade en deputation av Göteborgs damer med fru Mary von Sydow i spetsen, vilka å Göteborgs kvinnor vägnar skulle överlämna jubileumsstandaret. Det praktfulla standaret var i blått siden, med Gustaf Adolfs krönta namnchiffer på stångspetsen ock rikt sömmat i guld och silver, var på framsidan prytt Göteborgs stads återupptagna gamla vapen, efter förbild av Gustaf II Adolfs sigill från 1624, och mycket med små kronor i guld på baksidan med kronor i blått. Standaret bars av fröken Karin Karling.

Sedan deputationen stannat framför talarstolen, höll fru von Sydow följande tal:

”Herr Ordförande!

Det har blivit mig förunnat att i dag från Göteborgs kvinnor få framföra en hälsning till deras stad.

I alla tider ha kvinnorna här med intresse och kärlek arbetat för samhällets bästa. Fordon fingo de verka mer i det tysta, till lindrande av lidande och nöd. Nu då staden firar 300-årsminnet av sin tillblivelse, ha de ock att jämte männen rådslå och besluta dess öden.

Den lokalpatriotiska känslan, alltid varm, har fördjupats av ansvaret. För denna känsla ha vi velat finna en sinnebild. Vi har velat att den gåva som här frambäres, skulle vara helgad åt minnet av det förflutna och jämväl giva uttryck åt våra förhoppningar för framtiden. Och vår innerliga önskan är, att detta standar måtte bliva ett verkligt samlingens tecken, kring sig förenande göteborgska män och kvinnor, fyllda av den allmänanda, som varit stadens styrka alltifrån de länge sedan svunna tider, då detta vapen först gavs form.

Tradition och personlig känsla knyta mig så fast till Göteborg, att det är med särskild glädje jag nu fullgör givarinnornas uppdrag och till staden, i Eder person, överlämnar vår gemensamma gåva.”

Herr Carlander besvarade detta tal med följande ord:

”Fru von Sydow! Mina damer!

För den vackra gåva, som genom Eder överlämnats till staden, såväl som för de vackra orden, som beledsagat densamma, ber jag få betyga stadens varma tacksamhet.

Detta vackra standar återger den form av stadens vapen, som stadsfullmäktige nyligen beslutat återupptaga, efter sigill som förekomma på handlingar från åren närmast efter stadens grundande.

De knyter därmed samman länge förgångna tider med nutiden. Det utgör en påminnelse om att kvinnornas gärning och deras betydelse för vår stad icke varit mindre förr än nu, fastän den icke så ofta framträdde i historiens ljus. Men det utgör också en påminnelse om den likställighet med männen kvinnorna i oss närliggande tid uppnått i fråga om allmänna angelägenheter.

Må detta standar både för vår och kommande generationer utgöra en maning att bevara stadens vapensköld fläckfri, en ständigt återkommande påminnelse om att samhällets, att Göteborgs stads intressen gå före partiernas, klassernas, de enskildas intressen.

Må detta standar, som jag härmed på stadens vägnar mottager, därjämte utgöra en för kommande århundraden förblivande erinran om det 300-års minne vi i dessa dagar högtidlighålla.

Standaret placerades därefter till höger om talarstolen och damerna intogo de för dem reserverade platserna.

Upprop (inför insamlingen till standaret)

Inför stadens 300-årsjubileum hava alla dess inbyggare anledning att ägna en tanke åt vad som kan giva detta en värdig och festlig prägel och att – vad som är viktigare – söka att giva uttryck åt vår samhörighet med gångna tider, åt våra förhoppningar att staden i framtiden skall bliva sina bästa traditioner trogen. Känslan för hemstadens blomstring och trevnad en strävan att i onda och goda tider bevara och stärka medborgarandan bör icke minst under jubileumsåret finnas hos alla som en god föresats. Göteborgs kvinnor kunna enligt vår mening finna en vacker symbol för denna känsla och strävan, om de efter råd och lägenhet vilja bidraga till ett standar med stadens vapen, avsett att såsom gåva överlämnas åt denna och att bliva ett varaktigt minne av jubileumsårets händelser. I detta syfte riktar vi en vädjan till dem alla att teckna bidrag till den summa, som behöves för tankens förverkligande.

Ellen Adamsson, Anny Ahlberg, Maria Ahlberg,
Ingegerd Almquist, Klara Almstrand, Sigrid Beyer,
Karin Bratt, Ann-Ida Broström, Bertha Burman-Andersson,
Hedvig Carlander, Clara Cavallin, Alma Dahlström,
Bell Dickson, Frida Hjertberg, Karin Jacobson,
Karin Karling, Carola Karlsson, Lilly Kjellberg,
Thyra Kullgren, Hanna Köster, Tekla Lamberg,
Astri Levisson, Ingrid Lilienberg, Aurora Lindberg,
Emilia Lindholm, Anna Lönnerblad, Elisabeth Mellgren,
Frida Pallin, Elisabeth Rodhe, Anna Sivard,
Tora Strömberg, Sofia Svensson, Mary von Sydow,
Ida Werner, Signe Westelius, Klara Wijkander,
Elin Wingård, Emma Åkerman.

(undertecknarna är från partier från Moderaterna, Frida Hjertberg, till Sofia Svensson från kommunisterna) 

Repetition och filminspelning på Börsen

På bilden ovan står framför standaret från vänster: Birgitta Rosenhall, ordförande för Sköldmön idag, Fia Adler Sandblad som Mary von Sydow och Helen von Sydow, medlem i Sköldmön.

Bilderna är från repetitionen häromdagen och ger en liten försmak inför ceremonin 8 mars. Då passade vi även på att filma några klipp till filmen som kommer att visas här på sidan senare i vår.

Två medlemmar i gymnastikföreningen
Sköldmön.

Om en vecka, 8 mars kl 18, är det dags för Kvinnifestationen, då göteborgskvinnorna ger sin gåva till staden med överlämning av boken ”Att ge upp har inte övervägts” av Göteborgskvinnor i rörelse/r till Anneli Rhedin, Kommunfullmäktiges ordförande i Göteborgs stad.

Läs mer på förstasidan där du även hittar länken till streamingen.

Tack till er som möjliggjort ”Att ge upp har inte övervägts”

Bakom tillkomsten av ”Att ge upp har inte övervägts” finns många möjliggörare – ett femtiotal kvinnor har deltagit i möten och diskussioner. Det mesta av skrivandet, redigerandet och bildinsamlandet har skett ideellt. För varje förenings historia står här en författare men i många fall har flera varit inblandade. Alla tackas härmed varmt. 

Avgörande har varit att medel till stöd för arbetet har beviljats från två kvinnliga Göteborgsdonatorers fonder. Främst Stiftelsen Anna Ahrenbergs fond som helhjärtat stött projektet från dess början. Bidrag från Mary von Sydows, född Wijk, donationsfond har gjort det möjligt att lyfta fram kulturens betydelse för Göteborgs kvinnorörelser. 

Kvinnliga Akademikers Förening, KAF centralt och dess Västra krets har fungerat som institutionell garant.

KvinnSam vid Göteborgs universitetsbibliotek och Kvinnofolkhögskolan och dess stödförening har varit viktiga samarbetsparter.

Katarina Hultin och Kultur i Väst, idag Förvaltningen för kulturutveckling, har stött kulturarrangemang som genomförts i samverkan även med Stadsbiblioteket i Göteborg.

Bidrag till tryckningen har erhållits från följande: Anna Ahrenbergs fond, Magn. Bergvalls stiftelse, Kungliga Patriotiska Sällskapet, Konung Gustaf VI Adolfs fond för svensk kultur, Stockholms arbetarinstitutsförening och Åke Wibergs stiftelse.