Möt skribenten Viveka Enander

I intervjuserien Möt skribenten får vi med deras egna ord veta hur det var att skriva boken ”Att ge upp har inte övervägts” och vad de ser som nästa steg.

Här möter vi Viveka Enander.

1. Vad var din ingång till att medverka till arbetet i Göteborgskvinnor i rörelse/r?

Jag har både varit aktiv inom och forskat om kvinnojoursrörelsen, och mitt hjärta klappar extra för kvinnojourerna, alla som är och varit verksamma inom dem.

Kvinnojoursrörelsen är en otroligt viktig social rörelse som åstadkommit så mycket, men vars kärnvärden på olika sätt är hotade idag.

2. Hur var det att skriva berättelsen om göteborgskvinnornas arbete? Var det något som förvånade dig?

Det var stimulerande och roligt, även om jag ofta var lite sen med mina manuskript, då det var en lång process och jag är deadlinenörd. 🙂

Vad som gjorde mig glad var att inse att aktivismen mot mäns våld mot kvinnor tog vid och fick fart efter det arbete som gjorts av andra kvinnogrupper tidigare under 70-talet. Samt att de som var med om att grundade rörelsen inte hade någon aning om att det de gjorde i mindre kvinnogrupper skulle växa till en helt ny rörelse.

3. Om vi ser boken ”Att ge upp har inte övervägts” som ett avstamp inför framtiden, vad är din önskan om vad det avstampet skulle kunna innebära?

Vad gäller just kvinnojoursrörelsen önskar jag att den uppbådar ett större motstånd mot att göras till föremål för statliga och kommunala regleringar som gör dem till utförande av socialtjänst snarare än aktivister.

För den bredare kvinnorörelsen önskar jag att boken föder glädje och stolthet och förnyad kämpagläde, vilka utmaningarna än månde vara!

Tack Viveka!

Möt skribenten Ulla Holmlid

I intervjuserien Möt skribenten får vi med deras egna ord veta hur det var att skriva boken ”Att ge upp har inte övervägts” och vad de ser som nästa steg.

Här möter vi Ulla Holmlid.

1. Vad var din ingång till att medverka till arbetet i Göteborgskvinnor i rörelse/r?

Jag fick frågan gång på gång om jag inte kunde skriva om Föreningen Vita Bandet Göteborg. Eftersom jag tillhör både nykterhetsrörelsen och den feministiska rörelsen sa jag till sist ja till att skriva om Vita Bandet och anslöt mig till gruppen Idéburna inom Göteborgskvinnor i rörelse/r.

Vita Bandet var en nykterhetsorganisation för kvinnor och föreningen som bildades i Göteborg 1898 var den första i landet som var verksam mer än ett par år. Vita Bandet Göteborg fanns kvar ända till 2008.

2. Hur var det att skriva berättelsen om göteborgskvinnornas arbete? Var det något som förvånade dig?

Det var jobbigt men roligt. Var och en skrev om sin förening och så träffades vi ibland och diskuterade. Nu, 2021, är vi framför allt glada att kvinnoorganisationerna fick en egen bok som kom ut 2019, 100 år efter riksdagens beslut om rösträtt även för kvinnor.

Boken heter ”Så här kan vi inte ha det!” Fem kvinnoorganisationer i Göteborg – 100 års ideellt arbete när samhället svek.

Det är också roligt att delar av våra berättlelser finns med i ”Att ge upp har inte övervägts”.

Jag blev mycket förvånad över allt material som finns på Regionarkivet om Vita Bandet. Inte bara protokollsböcker och kassaböcker från 110 år utan även trycksaker, foton, tidningsklipp och brev. När jag började leta i arkiven hade jag inte heller en aning om all den verksamhet inom många områden som föreningen hade haft.

En annan sak som förvånade mig var att övriga skribenter i vår arbetsgrupp inte visste särskilt mycket om Vita Bandet. I stort sett kände de bara till att det fanns en servering i Slottsskogen som hette så och att det inte serverades alkohol där. Det gav motivation att leta vidare.

3. Om vi ser boken ”Att ge upp har inte övervägts” som ett avstamp inför framtiden, vad är din önskan om vad det avstampet skulle kunna innebära?

Det vore roligt om vårt 8 marsfirande inspirerade fler att vilja jobba med frågorna. Eftersom jag jobbat med föreningar och organisationer tänker jag mest på den nya feministiska rörelsens framväxt. 

Kanske skulle en fortsättning kunna börja vid andra vågens kvinnorörelse, som Agneta Wirén beskriver i filmen. Vad är likt, vad är olikt de kvinnoföreningar som vi beskrev?

Det behövs nya röster!

Tack Ulla!

Möt skribenten Ulla Berglindh

I intervjuserien Möt skribenten får vi med deras egna ord veta hur det var att skriva boken ”Att ge upp har inte övervägts” och vad de ser som nästa steg.

Här möter vi Ulla Berglindh.

1. Vad var din ingång till att medverka till arbetet i Göteborgskvinnor i rörelse/r?

Blev ombedd av Lisbeth att medverka – jag har tidigare i olika sammanhand samarbetat med henne och några andra i boken, Monica P och Anette i Segerstedtstiftelsen, Birgitta och Ulla Bj som kolleger, Birgitta B-N som god vän och med några uppdrag för Diskussionsklubben, Christina R sedan studentkårstiden.

Har också skrivit ett flertal texter i flera antologier om skola och utbildning, flickskolehistorik, skolbyggnader och lärarutbildning mm.

2. Hur var det att skriva berättelsen om göteborgskvinnornas arbete? Var det något som förvånade dig?

Jag skrev om flickskolor och fackligt arbete i kapitel 10 och om några profiler i sammanhanget. Områden som jag ganska väl behärskar.

3. Om vi ser boken ”Att ge upp har inte övervägts” som ett avstamp inför framtiden, vad är din önskan om vad det avstampet skulle kunna innebära?

Boken kommer att förbli en viktig samlingsvolym; både uppslagsbok och inspirerande berättelser.

Jag hoppas också att man kan ha den som utgångspunkt för läsecirklar alt. studiecirklar inom till exempel Folkuniversitetet.

Tack Ulla!

Möt skribenten Monica Påhlsson

I intervjuserien Möt skribenten får vi med deras egna ord veta hur det var att skriva boken ”Att ge upp har inte övervägts” och vad de ser som nästa steg.

Här möter vi Monica Påhlsson.

1. Vad var din ingång till att medverka till arbetet i Göteborgskvinnor i rörelse/r?

Eftersom jag har arbetat med kvinnosaken/jämställdhet mellan kvinnor och män i Göteborg  – och i hela Sverige – sedan början av 1970-talet kom gänget som startade Göteborgskvinnor i rörelse/r att tänka på mig. Ringde.

Självklart blev jag intresserad och entusiastisk. Plötsligt var jag en i projektgruppen. Min bakgrund i detta sammanhang är som ordförande i Fredrika Bremerförbundets göteborgskrets och som förbundsordförande när 100-årsjubileet firades 1984, som också innebar att vara delaktig i nästan allt som hände då i arbetet för jämställdhet.

2. Hur var det att skriva berättelsen om göteborgskvinnornas arbete? Var det något som förvånade dig?

Kerstin Keen blev ansvarig för vår första bok ”Så här kan vi inte ha det!” och inspirerade fem kvinnoorganisationer i Göteborg att skriva sin historia. Då föll det naturligt på min lott att skriva om Fredrika Bremerförbundets göteborgskrets, som nyss hade återuppstått.

Det mest förvånande i det sammanhanget var föreningen Vita Bandet, som de flesta av oss inte visste något om. Det andra som var förvånande var att en handfull kvinnor i början av 1900-talet drev igång ett antal kvinnoorganisationer och var medlemmar i varandras organisationer och några till och med mycket tidigt blev politiskt verksamma. Med Anette Karlsson som redaktör för boken blev den tilltalande, tryckt och framme i Göteborg dagen före Bok& Biblioteksmässan 2019. Den har sålt i 800 ex.

3. Om vi ser boken ”Att ge upp har inte övervägts” som ett avstamp inför framtiden, vad är din önskan om vad det avstampet skulle kunna innebära?

ATT GE UPP HAR INTE ÖVERVÄGTS är en titel som kan sättas på många av våra förmödrar och möjligen också på den löst sammanhållna gruppen Göteborgskvinnor i rörelse/r.

Kan vår insats medverka till att fler kvinnor och män, nya och gamla kvinnoorganisationer tar ny fart och sätter upp farten i det jämställdhetsarbete som är långt ifrån avslutat vore det ju helt underbart. 

När vi nu har överlämnat boken till Göteborgs stad, som fyller 400 år, under den fana Göteborgs kvinnor överlämnade vid stadens 300-årsjubileum. Vill jag gärna påminna om den demonstration vi genomförde 2 juni 2018 – på dagen efter att den enda demonstrationen i Sverige gick i Göteborg 2 juni 1918. Se kvinnifestation på Vimeo.

Parollerna var nästan desamma som för 100 år sedan!

Tack Monica!

Möt skribenten Kerstin Lindahl

I intervjuserien Möt skribenten får vi med deras egna ord veta hur det var att skriva boken ”Att ge upp har inte övervägts” och vad de ser som nästa steg.

Här möter vi Kerstin Lindahl.

1. Vad var din ingång till att medverka till arbetet i Göteborgskvinnor i rörelse/r?

Det föll sej naturligt för mej att skriva om SKTF kvinnornas verksamhet vid  Energiverken i Göteborg under 70 och 80-talen.

Jag var då själv anställd på kartverket och medlem i  facket. 

2. Hur var det att skriva berättelsen om göteborgskvinnornas arbete? Var det något som förvånade dig?

Det var imponerande att se hur många som engagerade sej i arbetsgrupperna och studiecirklarna. Hur de tog ansvar och växte. Det förvånade mej inte. 

Vi var arbetskamrater och deras förmågor var ingen hemlighet för mej. Deras historia är värd att berättas. Jag är glad att jag fick chansen.

3. Om vi ser boken ”Att ge upp har inte övervägts” som ett avstamp inför framtiden, vad är din önskan om vad det avstampet skulle kunna innebära?

Jag siar aldrig om framtiden. Den sköter sej själv.

Tack Kerstin!

Möt skribenten Ingela Eek

I intervjuserien Möt skribenten får vi med deras egna ord veta hur det var att skriva boken ”Att ge upp har inte övervägts” och vad de ser som nästa steg.

Här möter vi Ingela Eek.

1. Vad var din ingång till att medverka till arbetet i Göteborgskvinnor i rörelse/r?

Jag var och är Göteborgs-guide och stadsvandrare med inriktning på intressanta kvinnor i Göteborg. Jag gick med i en grupp på Kvinnofolkhögskolan med bland andra Lisbeth Stenberg och Birgitta Brown för att få idéer om fler kvinnor att vandra och berätta om. Året var 2014 tror jag.

När jag hörde att en demo för kvinnlig rösträtt hade hållits här i juni 1918, fick jag idén att upprepa detta 100 år efteråt. Mycket roligt och intressant! 

Vi sydde banderoller av gamla slipsar och blev cirka 300 som vandrade från Järntorget till Götaplatsen, med poliseskort! Sång och tal och mycket folk var det!

Jag deltog också i framträdande på Stadsbiblioteket året efter, för att fira hundraårsdagen av att rösträtten gick igenom.

2. Hur var det att skriva berättelsen om göteborgskvinnornas arbete? Var det något som förvånade dig?

Mitt blygsamma bidrag till boken är berättelsen om Frigga Carlberg. Jag har hållit många föredrag om henne, i Göteborg men även i Uddevalla.

Jag har annars inte varit aktiv i framställandet av boken. Är mycket imponerad av allt jobb som lagts ner, det blev ju en riktig ’bibel’ om kvinnorörelsen i Gbg. En bra förutsättning för framtiden!

3. Om vi ser boken ”Att ge upp har inte övervägts” som ett avstamp inför framtiden, vad är din önskan om vad det avstampet skulle kunna innebära?

Ett närliggande projekt pågår:

Vi är fem st som har jobbat med en Kvinnokarta över Göteborg och vi har skrivit om drygt 70 kvinnor. Tyvärr har vi inte lyckats få bidrag till detta ännu, men vi ger oss inte ! Vi tänker oss en behändig karta i pocketformat.

Vi är två som förbereder en vandring om Ingrid Segerstedt-Wiberg på FN-dagen 24 oktober. Då avtäcks en staty av Ingrid, ett lämpligt tillfälle att berätta mer om denna intressanta kvinna.

Tack Ingela!

Möt skribenten Gudrun TIBBE Tiberg

I intervjuserien Möt skribenten får vi med deras egna ord veta hur det var att skriva boken ”Att ge upp har inte övervägts” och vad de ser som nästa steg.

Här möter vi Gudrun TIBBE Tiberg.

1. Vad var din ingång till att medverka till arbetet i Göteborgskvinnor i rörelse/r?

Eftersom jag arbetat med jämställdhetsfrågor i Göteborgs stad sedan 1985 så var det helt givet. Feministiskt initiativ skulle nog inte ha blivit beskrivet om inte vi själva i partiet tagit tag i det.

2. Hur var det att skriva berättelsen om göteborgskvinnornas arbete? Var det något som förvånade dig?

Arbetet gjordes i samverkan mellan mig och Julia Bahner. Hon och jag ingick i den första gruppen politiker från Fi, som satt under den första mandatperiod Fi var representerat i Göteborgs stads kommunfullmäktige.

Det kändes inte förvånande att vi deltog med text till boken, utan helt rätt eftersom det var ett stort steg framåt för jämställdheten i Göteborgs stad när Fi kom in i fullmäktige. Samtidigt har vi varit upp till 28 politiker i olika nämnder och styrelser i staden under åren som följt. För närvarande är vi 23 aktiva politiker.

3. Om vi ser boken ”Att ge upp har inte övervägts” som ett avstamp inför framtiden, vad är din önskan om vad det avstampet skulle kunna innebära?

Ett fortsatt starkt feministiskt Göteborg. Det är framtiden för staden!

Tack TIBBE!

Möt skribenten Eva Zetterman

I intervjuserien Möt skribenten får vi med deras egna ord veta hur det var att skriva boken ”Att ge upp har inte övervägts” och vad de ser som nästa steg.

Här möter vi Eva Zetterman.

1. Vad var din ingång till att medverka till arbetet i Göteborgskvinnor i rörelse/r?

Min ingång till att medverka i projektet är min feministiska aktivism med att sprida kunskap och information om olika gruppers normöverskridande aktiviteter. 

2. Hur var det att skriva berättelsen om göteborgskvinnornas arbete? Var det något som förvånade dig?

Att medverka i projektet var spännande och inspirerande. Det som förvånade mig var hur otroligt drivande just bildkonstnärerna var för den feministiska rörelse som växte fram i Göteborg. Textutrymmet för antologin räckte enbart till att skriva om konstutställningarna.

Men bildkonstnärerna var även drivande i de aktiviteter som bedrevs i det offentliga gaturummet med protestaktioner, demonstrationer, etc, och för de mer slutna feministiska rum som växte fram, som Kvinnocentrum, Kvinnohuset, bokhandlar, bokcafeer, etc. 

Utställningen 10 göteborgskor på Göteborgs Konsthall.

Bilden från utställningen 10 göteborgskor som hölls på Konsthallen i Göteborg år 1987 är från ett besök hemma hos Barbro Andréen under mitt arbete med texten. I min text skriver jag om utställningen, men bilden är inte med i texten. 

3. Om vi ser boken ”Att ge upp har inte övervägts” som ett avstamp inför framtiden, vad är din önskan om vad det avstampet skulle kunna innebära?

Min önskan är en uppföljande antologi för att kunna skriva om bildkonstnärernas aktiviteter som utrymmet för antologin inte räckte till.  

Kanske även en uppföljning med bildkonstnärerna själva. Som en paneldebatt, seminarieserie, eller dylikt, där de själva kan berätta om hur de idag uppfattar sina aktiviteter på 70-talet, hur de uppfattar att deras aktiviteter ledde fram till olika resultat och fick effekter, samt hur de upplever var vi befinner oss i dag när det gäller feministisk aktivism. 

Tack Eva!

Möt skribenten Carina Ridenius

I intervjuserien Möt skribenten får vi med deras egna ord veta hur det var att skriva boken ”Att ge upp har inte övervägts” och vad de ser som nästa steg.

Här möter vi Carina Ridenius.

1. Vad var din ingång till att medverka till arbetet i Göteborgskvinnor i rörelse/r?

Min ingång till projektet var att när det precis startade, så var jag ordförande för Moderatkvinnorna i Göteborg. Men det var egentligen mitt intresse för historia som fick mig att nappa, när jag blev tillfrågad om att skriva. 

2. Hur var det att skriva berättelsen om göteborgskvinnornas arbete? Var det något som förvånade dig?

Det var ett roligt, men inte helt lätt skrivarbete. Vad som förvånade mig var hur svårt det var att hitta material till en början i Göteborg. Den organisation som jag skrev om, Moderatkvinnorna, har ju genomgått en enorm förvandling under bara de senaste 25 åren, från att vara en självständig organisation till att endast bli ett löst sammansatt nätverk. Och då ser man hur viktigt det är att arkivera material för framtiden, så att man får inblick i historien. 

Det mest intressanta var annars att komma till insikt om att partifärgen spelade en underordnad roll i vissa frågor i riksdagen, utan det var kvinnor, oavsett parti, som drev frågan om jämlikhet, t ex att kvinnor skulle kunna bli präster och att kvinnor, oavsett om de var gifta eller inte, skulle kunna arbeta utanför hemmet. 

3. Om vi ser boken ”Att ge upp har inte övervägts” som ett avstamp inför framtiden, vad är din önskan om vad det avstampet skulle kunna innebära?

Boken är ett avstamp för hur viktigt det är att vara enade, oavsett om man kommer från politiken, frivillig organisation eller annan organisation. Jämlikhetsfrågan behöver ständigt aktualiseras och farten bibehållas.

Att organisera sig i kvinnogrupper ger styrka, kraft och ökad synlighet.

Tack Carina!

Foto: Patricia Mellin

Möt skribenten Agneta Wirén

I intervjuserien Möt skribenten får vi med deras egna ord veta hur det var att skriva boken ”Att ge upp har inte övervägts” och vad de ser som nästa steg.

Här möter vi Agneta Wirén.

1. Vad var din ingång till att medverka till arbetet i Göteborgskvinnor i rörelse/r?

Det var Lisbeth som kom med förslaget för sex år sedan, och vi vände oss till ledningen för Kvinnofolkhögskolan för samverkan. Sedan dess har jag varit aktiv.

2. Hur var det att skriva berättelsen om göteborgskvinnornas arbete? Var det något som förvånade dig?

För mig var det redan kända fakta när jag skrev om Kvinnofolkhögskolan. Jag hade ju varit med själv från allra första början och också skrivit om skolan och berättat flera gånger. 

När jag skrev om Kvinnocentrums historia blev jag imponerad av det stora antal som varit aktiva, av den sjudande aktiviteten, påhittigheten och att så många kvinnor med olika bakgrund och olika uppfattningar ändå lyckades starta och hålla igång Kvinnohuset så många år. Det var solidaritet trots starka motsättningar! 

3. Om vi ser boken ”Att ge upp har inte övervägts” som ett avstamp inför framtiden, vad är din önskan om vad det avstampet skulle kunna innebära?

Jag vill att boken används för föreläsningsserier, studiecirklar och som lärobok i kvinnorörelsens historia inom olika organisationer och utbildningar i Göteborg. Inom Kvinnofolkhögskolans Stödförening planerar vi föreläsningar till hösten.

Jag önskar verkligen att en ny generation tar vid och fortsätter att agera på olika sätt, skriva, dokumentera, argumentera. Dels forska om grupper i under 1900-talet vi inte fick med, och dels om de grupper som funnits under 2000-talet. Jag skulle också vilja vara med om att ordna möten mellan generationer för att diskutera vilka problem som finns och hur de ska bearbetas. Jag tror de yngre generationerna har många egna idéer men att de behöver få inspiration och inges hopp om att det lönar sig att gå samman och kämpa.

Att ge upp ska absolut inte övervägas!

Tack Agneta!